I´m back.
Ja, det ser ut så. I´m back. För nu sitter jag här och skriver igen efter ett inofficiellt break. Ber om ursäkt för att jag inte informerat er om detta. Men som ni nu vet så är jag tvåbarns mamma! Det finns knappt någon tid till övers för att blogga, men är jag den som ger upp? ALDRIG !
Har ägnat mycket tid med mina barn den sista tiden, sen har jag ju dessutom blivit moster till den här lilla krabaten:
Willepille! Välkommen till denna stora värld. Du var så efterlängtad från allihopa, men främst dina kusiner!!!
Så. Nu fick jag sagt det också. Vi har ju varit sjuka. Orkar jag dra upp allting? Vi har varit riktigt sjuka. Allihopa, och Olivia var inte riktigt så sjuk, tror bara att hon ville flytta in på sjukhus ett dygn för att få ha mig för sig själv med en stor platt-tv. Men vi tar det hela från början. Ja de gör vi.
Olivia hade en så kallad snuttefilt, som för övrigt är skrotad. Hon ligger och sover och börjar vakna till. Jag kommer in och ser att snutten ligger över huvudet på henne. Lyfter på den och ser att hon är helt blå, MEN hon andas. Så jag blir skraj, men det hade varit ännu mera scary om hon inte hade andats. Mamma sliter upp henne. Och hon får tillbaka färgen...Nu är vi förkylda. Linnéa hade haft feber i ett dygn och inte ätit något...Dagen efter Onsdagen...Då vaknar jag och Olivia. Då är hon blå på läpparna utan att ha något över huvudet...Så jag ringer Erik för jag känner att detta måste dubbelkollas. Åker in på östra och där blir det fart på folk. Doktorn kommer in och undersöker allt låter finemang så jag hade stora förhoppningar på att det inte var något allvarligt, vilket det heller inte var. Men eftersom hon var så liten (då två veckor) Så vill de lägga in henne för observation. Jag bryter ihop, självklart. Alla tankar bara snurrar, det skriker inombords, "Ska min lilla tjej ha ett hjärtfel? Eller någon annan allvarlig sjukdom? Varför lägger de in henne om det inte är någon fara?" Ja ni vet hur en mamma är. Jag grät och grät och grät i ovissheten om att inte veta vad det kan vara. Det tar EKG nere på akuten. Sedan flyttas vi upp på avdelning. Jag gråter. Personalen är underbar. Lillen får sova på ett apnélarm (även kallat andningslarm). Det var planen. Lite senare på eftermiddagen blir det lungröntgen. Och Lillen skriker och skriker! Fina bilder blir det på hennes lungor när hon skriker så. Men lillen! Hon fick komma till mig snarast. Sedan var det avdelning igen. Vi fick det finaste rummet! Med en egen platt-tv. Egen toalett. Eget skötbord. Det var som att vara hemma egentligen. Fast ändå inte. Dagen efter. Apnélarmet har inte larmat någonting, förutom någon fel larmning..
Dagen efter så att säga. Ringer min mamma som är vård av barn på Linnéa...Hon har ringt ambulans. Linnéa har feber kramper/Frossa. Det är något mittemellan. Jaha. Erik, Olivia och Jag springer ner på akuten från avdelningen och möter upp ambulansen. Linnéa ser lite piggare ut. Och så fick hon en nalle. De hittar ingenting på henne. Förutom hög feber. Det är virus. Hon fick en studsboll. Ja, vi blir utskrivna från sjukan med båda våra barn. Dagen efter det blir det EEG på Olivia...
Så för att göra en lång historia kort.
Olivia: Allting är fint. Inga problem där, men vi har inte fått svar på EEG:t ännu då. Men jag tror inte det ska visa sig vara något där, vilket inte läkaren trodde heller. Det sägs att det berodde på hennes förkylning. Bebisar andas genom näsan. Och när det är snorigt så lägger det av att andas, tills hjärnan säger till att nu får du börja andas igen för nu är det för lite syre här. Och då har läpparna hunnit bli blåa. Det var väl enda anledningen.
Linnéa: Allt var virus på akuten. På Jourcentralen var ju sänkan förhöjd ännu mera och de visar sig vara öroninflammation. Kåvepenin frukt. Nu är allt bra.
Det var en tuff vecka må jag säga! Imorgon är det återkontroll för Olivia på Östra :) För att sammanfatta allting.
Långt inlägg. Men så blir det. För att ni ska förstå varför jag inte orkat. För att göra pricken över I:et blir det lite bilder!
Älskar Dig Erik
Älskar Mina Busungar!
Over n out. Mami
